Norråker för nybörjare / Skoterled till Midsommarfjället



Den kände motorjournalisten, Robert Collin, har sin fru från trakten och hans son, Johannes och hans fru Ida driver "Norråkers handel", affären i byn. Robert har i flera år förlagt sina biltester till Norråker, och har då flera medhjälpare med sig.

Jennie Malmberg skrev en fin skildring från sitt första "besök" som biltestare i Norråker, som du kan läsa nedan...


****************************************************************



Norråker för nybörjare                                                                                        (publicerad i Aftonbladet 2011-12-13)

Nykomlingen Jennie Malmberg om sitt första vintertest



Vädret är extremt i Sverige. Det är barmark upp till Gällivare. Grönt och med plusgrader.

Men inte i en liten by på gränsen mellan Jämtland, Ångermanland och Lappland.

Åtta testförare och en fotograf lät sju bilar bekänna färg i en dryg halvmeter snö och härliga tio minusgrader.

Välkommen till Expedition Norråker!

 

100 meter raksträcka och jag trycker på gasen. Snön sprutar om däcken – i alla fall vill jag tro det. Klockan är 15.47 och det är en becksvart decembereftermiddag här i Norråker. Vägen kantas av snötyngda granar och vita vallar och det är så vackert att jag inte kan låta bli att nynna lite. Det kommer en kurva och jag bromsar, säkert lite för mycket. Kan inte tänka mig att Robert Collin och de andra drar ner på farten som jag. Men det gör ingenting. När jag är helt ensam med bilen på den smala skogsvägen känner jag mig som en rallyförare.

Men vi tar det från början.


Dag 1.

Det är lika bra att jag erkänner direkt. Jag är långt i från något proffs på bilar, men jag älskar att köra. Och kör mycket och långt. När Bosse frågade om jag ville hänga med till Norråker på vintertest och jag undrade om mina bilkunskaper skulle räcka övertygade han mig om att min körvana från vintriga Norrlandsvägar skulle räcka långt.


– Du följer med som den vanliga bilföraren, en sån som de allra flesta, sa han.

Och här är jag nu. Den vanliga bilföraren. En sån som de allra flesta. Klockan är 9.00 och jag har precis kommit till mötesplatsen, Statoilmacken i Knivsta norr om Stockholm. Halva gänget är redan på plats och har börjat tanka.

- Ända upp i röret, säger Robert till Gunnar som står och fyller upp Volvon.

I infomejlet har jag läst att vi ska tanka ”ända upp i röret”, men utgick från att det var ett lite coolare uttryck för att tanka fullt, inte att det på riktigt skulle skvimpa över.


Vi kommer i väg en timme sent med varsin kom-radio i varsin bil och instruktioner om bilbyte var sjunde mil. Alla ska testa alla bilar på E4:an och samma sak när det blir vinterväg. Jag, som har börjat i Hyundai, ska byta till Peugeot och sedan Ford, Kia, Audi, BMW och Volvo.

37 mil norrut, i Sundsvall, möter vi Johannes och Jörgen som har blivit hitskjutsade från Norråker av Johannes fru Ida. 28 mil enkel väg.

– 28 mil? Ja, det är väl ingenting här uppe, säger Lasse.

Johannes och Jörgen ska avlösa den väldigt krasslige (Martin) och den väldigt gravida (jag).

Vi kör via Ramsele, där vintervägen börjar, och Hoting, där vi tvättar bilarna. En efter en ska de avfettas. Och det tar tid. Vi fryser, för än så länge ligger underställen i väskorna. När jag får frågan om jag vill åka med Robert i den först tvättade bilen för att värma upp huset och förbereda maten sitter jag i bilen innan han har hunnit till frågetecknet.

På menyn står tjälknöl på älg, pressad potatis och gelé. Till efterrätt glass och hjortron. Norrland när det är som bäst.


Dag 2.

Efter frukosten ska alla bilar tankas hos Åke på Preem. Ända upp i röret igen, för att räkna ut den exakta förbrukningen. Martin noterar noggrant mätarställningarna och hur mycket diesel som går i varje bil. Medan vi tankar och flyttar bilar fram och tillbaka går Lasse upp i lägenheten ovanpå Norråkers Handel mitt emot macken och öppnar ett fönster för att fota en av grupperna – Peugeot mot Hyundai. Bilarna kör tätt, tätt för att det ska se bra ut på bilden. När Jörgen kommer tillbaka till macken blir han retad av lokalbon Carl-Axel Hamberg:

– Hörrö, när de pratade om det här med avstånd mellan bilarna på körskolan, var du sjuk då? säger han och skrattar gott åt sitt skämt.

Lite senare ska vi köra formationer allihop. Tätt, tätt som sagt.

– Bromsa inte, för då smäller det, tipsar Bosse mig. Kul. Känns tryggt.

12.17 kommer första fastkörningen. Det är Martin som backar fast BMW:n när han ska vända. Jag springer dit med två spadar som ligger i bagaget på Kian, men de lyckas knuffa/gunga lös Martin utan min hjälp.

– BMW:n kör fast om den inte är fyrhjulsdriven, det är bara så, säger Martin.

Vi ger oss av mot Borgafjäll där det är det mest snö i hela Sverige just nu, en halvmeter. För att komma dit kör vi sju mil vinterväg – gott om tid att testa bilarna alltså. Halvvägs byter jag från ryckiga Peugeot till sköna Audi.

När jag trycker på gasen känns det som att jag flyter fram på den snöiga vägen. Det är enkelt att köra och jag känner mig helt trygg trots att det då och då är rätt så slirigt.

Det gäller för alla bilarna i den ”stora” gruppen – Audi, Volvo och BMW. Andra trivs i de små bilarna:

– Fartkänslan i Kian är oslagbar, man kör i 70 men det känns som 170. Det var jättekul när vi körde ner för backarna, säger en rätt så lyrisk Dino.


Efterlängtad lunch blir det på Idet i Borgafjäll. Hamburgertallrik. Det diskuteras ingående vad alla tycker om bilarna. Vi håller med varandra om mycket, men inte om allt. Jag, till exempel, gillar inte körmiljön i BMW.

– Du är galen, konstaterar Bosse.

Efter lunchen är det dags för ”medåkning”, vilket innebär att Lasse fotar oss i fart från en körande bil. Han sticker upp huvudet och ett jätteobjektiv ur takluckan på Johannes Range Rover och har virat en halsduk runt huvudet för att klara kylan lite bättre. Ser inte helt bekvämt ut. Vi kör fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Plötsligt står jag bakom Bosse som håller på att vända och undrar vad han håller på med. Han är ju på väg att backa rakt in i en snödriva och ner i diket. Då hör jag Robert i radion:

– Backa, backa, backa. Mer. Lite mer.

Som tur är inser Bosse i sista sekund att det inte är honom som Robert pratar med. Jag ser hur han småler i bilen. Lite lättad kanske?

Det är vid det här laget nynnandet börjar, för att sedan övergå i högljudd sång. Tur att jag är ensam i bilen. Att köra på de snöiga skogsvägarna är sjukt roligt. Ren njutning.


Dag 3.

196 centimeter Martin hänger som en liten boll i dörrkarmen på Ford och hoppar vigt en bra bit bort från bilen för att inte göra fotspår och förstöra Lasses bild. Mycket tjusigt. Akrobatiken visar sig dock vara förgäves när jag sedan måste gå fram för att sopa av bilen.

Dagens största händelse? Den är avverkad redan klockan nio: Robert Collin tar upp sin Iphone – och använder den.

Det tar tid att komma i väg. Det ska borstas tänder (tydligen väldigt viktigt) och pratas en stund med det lokala gänget som sitter i kafédelen av Norråkers Handel.

Medan vi väntar kommer Ida, som tillsammans med Johannes äger butiken, utspringande och hoppar in i Dinos bil.

– Kan du köra mig hem en sväng? undrar hon.

Fyra minuter senare är de tillbaka och hon skyndar fram till en man som står på trappan utanför affären.

– Ta hem den här arrak-flaskan till Monica, hon behöver den, säger hon.

– Jaha, vad vill du ha för den då? säger mannen.

– Nä, den behöver du inte betala för, den hämtade jag ju hemma, svarar Ida. Vad säger ni om den servicen?

När vi till slut lyckas komma i väg kör vi uppåt uppåt mot vindkraftverken. Det ska plåtas en omslagsbild.

– Grymt najs! utbrister Martin i radion på vägen dit.

Och jag håller med, det är verkligen grymt najs. Slirigt och snöigt.

Det är ett väldigt pusslande för att få ordning på alla bilarna. Lasse står på Range Rover-taket och dirigerar.

– BMW backar, Robert kör närmare snödrivan. Mer snett, Dino.


Vinklarna mellan bilarna ska vara snygga och inga bildelar ska skymma andra.

Vi har bestämt att dagens lunch får bli en enkel macka i skogen eftersom vi har mycket att göra. När vi frusna kommer till lunchplatsen har Johannes gjort upp en eld och i den ligger två järn med varma mackor och ett järn med fläskkött. Till det blir det kaffe (trots att vi sa att vi inte behövde det – tack för det!) och julmust. Det är tydligen så en enkel macka i skogen ser ut i Norråker.

Nya krafter för mycket mer bilkörning och mycket mer fotande. Lasse står en bit in i skogen i en stor snödriva och syns knappt i mörkret. Vi använder fem bilars helljus för att lysa upp en kurva där Johannes och Martin ska sladda. Det ser coolt ut – som på film.

När vi har kört färdigt för dagen har Johannes eldat i den egenbyggda bastun nere vid Tåsjön. Välkomnande lyktor står utanför.

I badtunnan är det ”bara” 20 grader, men bastun är varm.

Den enda som vågar ta ett snödopp är Gunnar.

– Jag hade gjort det om jag inte hade varit gravid, jag tror att bebisen skulle bli chockad, säger jag.

– Jag hade gjort det om inte jag skulle köra bil, säger Bosse, som inte köper min ursäkt.

Utanför står en skoter och vi kan inte låta bli att ta varsin tur. Sjukt roligt!


Dag 4.

I dag ska detaljerna på bilarna fotas innan vi kör hemåt.

– Alla kan väl berätta om det är något speciellt ni har tänkt på i bilarna, så vi kan fota det, säger Martin.

– Jag gillar inte instrumenteringen på Forden, den är så ointuitiv, säger Bosse.

Sedan radas andra funderingar och åsikter upp och Lasse sätter i gång att jobba. Han ska också hinna plåta Dinos rattmufftest.

I Volvon ser det ut som om ett djur har dött på ratten.

– Kom igen, vi sticker på en utflykt. Men vi kan inte säga något om den till de andra, det är hemligt, säger Robert plötsligt till mig när de andra inte hör.

Han berättar inte vart vi ska utan vi hoppar in i varsin bil och drar i väg. Vi kör en bit tills Robert stannar längs vägen. Jag parkerar alldeles bakom.


Det som händer näst innehåller 90-åriga krutdamen Mina, nybakta kakor i massor, en björnkram av Gösta och en stendöd domherre. Mer kan jag inte avslöja, då vore det ju ingen hemlighet.

Årets vintertest är över och jag kan konstatera att det bara blev en enda liten fastkörning och inte en enda avåkning, trots att jag hade blivit lovad en massa, att Jämtland är fantastiskt vackert och att det är väldigt väldigt kul att köra bil, vissa roligare än andra.

Framför allt åker jag hem med känslan av att jag trots allt hängde med. Och av att jag verkligen vill köpa en ny bil.


Jennie Malmberg


**********************************************************************************************************


Här nedan ser du en tidningsartikel publicerad 1986-04-07...



Nedanstående artikel var publicerad i ÖP 1992...


Bilden nedan är tagen på Midsommarsfjället när skoterleden dit invigdes


Bilden nedan...

Starten för invigningen av skoterleden till Midsommarfjället skedde nere vid "Inge" (vägen vid Saxälven) 1986