Här följer några egna minnen som jag har efter mina "Somrar hos Ruth"

Resan till Tjärnmyrberget på 1950-talet

Mina första minnen från "somrar hos Ruth", och för den delen även

Nils-Erik som levde tills jag var 3 år gammal, var de långa resorna från

Örnsköldsvik till Tjärnmyrberget. Pappa Per hade vid den tiden hela

3 veckors semester från arbetet, och dessa skulle tillbringas hos

föräldrarna.

Det började med att vi blev skjutsade med bil till västra järnvägsstationen, i Örnsköldsvik, för att redan kl 7 på morgonen, åka rälsbuss c:a 3,5 mil till Mellansel.

Bilden ovan är från "Västra" tågstationen i Örnsköldsvik

När vi äntligen kom fram var mitt första synintrycken att "alla" befann sig i sommarstugan. Dörren stod öppen och man eldade enris och tjukor i en hink för att röken skulle hindra myggen från att komma in i stugan, och detta var långt ifrån den miljö som man var van med.

Bilden till höger... så ser "sommarstugan" ut idag

På den tiden fanns en stor gunga monterad mot väggen på vänster sida

och en "diskbänk" vid fönstret på utsidan...

På höger sida fanns en bänk där vi rensade fisk. 

Denna postbuss är också tillverkad på Hägglunds

Rälsbussen till höger är tillverkad av Hägglunds & söner.

Ombord på rälsbussen bestod "servicen" av en vattenkaraff och pappersmuggar i ett ställ på väggen.

I Mellansel fick vi vänta någon timme för att sedan kliva på ett tåg som

drevs av ånglok, för destination Forsmo. Väl framme i Forsmo blev det

ytterligare väntan för en rälsbuss igen som skulle ta oss till Hoting.

I Hoting, ytterligare väntan, nu på en postbuss som skulle föra oss c:a

5 mil till Norråker.

Väl i Norråker så fick vi skjuts av Pers gamla vän Haldor Larsson, som hade taxirörelse på Rotnäset, sista biten till Tjärnmyrberget.

Resan hade tagit hela dagen.

**********************

Jag kan fortfarande känna dofterna från de stunder då jag som grabb satt på farstu-trappen, som var skurad med såpa, och drack kaffe med grädde och farmors nybakade "glyhypper". Solen sken och det luktade gott av daggfullt gräs.

**********************

En annan sak som jag minns från den tid då flera av pappa Pers syskon fortfarande bodde hemma hos Ruth, var att det stod en tvättkommod i köket. Där stod förutom ett emaljerat tvättfat, även ett glas pilsner som karlarna doppade kammen i för att ”klämma vågor” i håret. Pilsner innehåller stärkelse som fungerar som hårspray när det torkat.

**********************

Fisk var en naturlig basföda för många

Av naturliga skäl så minns jag mest från pappa Pers yngsta bröder, Assar och Leif,

(Assar är bara 4 år äldre än mig). En sak som jag minns är att när de skulle ut och fiska så fick dom en omsorgsfullt gjord matsäck med sig. Dom skulle inte vara hungriga och dessutom fick de var sin ask TULO. ”Dom bli så tör i halsen när dom fiskar”, sa Ruth, och de gånger som jag fick följa med sa hon till Assar, ”se till så han inte drottne” (drunknar).

Det här var på slutet av 1950 och början på -60 talet och till saken hör att ingen av oss var simkunniga på den tiden, men vi fiskade ofta, tillsammans med övriga pojkar i byn, bl.a. i Saxälven vid storfallet. Detta var före vattenregleringen så Saxälven var full av vatten och fisket bedrevs både genom mete med ”långspö” av bambu och med bäcknät. De äldre pojkarna anlade stora stockeldar vid sådana tillfällen, så man kunde slumra till en stund vid behov, och vid gryningen gick vi hem, ofta med en bra fångst.

********************

Roligt hade Ruth då hon fick spela ”vingelåtta” (ett kortspel som även kallas vändåtta) eller ”31” med bl.a. Algot Larsson eller Erik-Anton från Rotnäset som ibland besökte henne. Ibland var det fullt kring bordet och då var det livat och Ruth skrattade ljudligt när det gick bra för henne i spelet.

Ibland kunde man höra henne sjunga ”Lille Hans” (se text och noter under egen flik) samtidigt som hon var sysselsatt med något.

*********************

I vuxen ålder har jag ofta funderat över, när sov farmor (Ruth) egentligen?

Hon låg i soffan i köket och tittade upp varje gång någon kom hem och in i köket.

Ta dig något att äta, sa hon, och bordet stod dukat med diverse bröd, smör, ost, mjölk och ofta om det fanns mat kvar sedan middagen, ofta stekt fisk.

Ändå var hon först uppe, gjorde eld i spisen, bakade ”glödhyppen” och bjöd de som fortfarande låg, ”kaffe på säng”.

Jag såg henne aldrig sitta vid bordet med oss andra när det var matdags. Hon satt på en stol bredvid vedspisen och ”höll koll” på att vi andra åt ordentligt och om något fattades på bordet.

*********************

1961 stod Koselbränna Kraftverk färdigt att tas i bruk. Bygget hade pågått i c:a 10 år och det var många ”vattenrallare” som då bodde i uppställda baracker nedanför ”Boern” som lämnades kvar till byborna att förvalta, men under byggtiden användes den som Mäss, där tjänstemännen serverades sina måltider. En barack fungerade också som postens lokalkontor.

I byn fanns det en affär, 2 kiosker och ett kafé som också sålde skor. Nils Eriks bror, Östen, och hans fru Sara drev  kaféet och skoförsäljningen hemma i boningshuset. Affären och en av kioskerna drevs av John och Amanda Johansson som också var svärföräldrar till Nils-Eriks bror Åke. Den andra kiosken drevs från början av Nils Eriks kusin, Helge Nilsson men övertogs senare av Emil Thellbro.

I Norrby (Norråker), 3 km österut, fanns det en bensinstation, en kiosk, ett kafé och 3 matvaruaffärer varav den ena var Konsum.

Även en del av lokalbefolkningen fick arbete vid kraftverksbygget. Bl.a. var Leif ”pinnpojke”, d.v.s. assistent för mätarbeten, en tid. Assar jobbade som borrare/sprängare under byggtiden och som servicetekniker efter att kraftverket tagits i drift, och blev kvar där tills han p.g.a. skada fick sjukpension.

En rolig anekdot var att ersättning skulle utgå till byborna, för de olägenheter och ev. skador som uppkommit under de sprängningsarbeten som pågick under lång tid. Detta sågs mest som en välkommen extra-peng och det var spännande att se hur mycket var och en skulle få. Ofta hördes folk fråga varandra, ”Har du hört någe om när buller & bång perninga skulle komma”?

Grundvattnet påverkades så att byborna tappade vattnet i sina brunnar och därför fick alla fastigheter vatten framdraget till huset och utan kostnad så länge fastigheten finns.

Ruth sa tyst ibland att hon sett ett "fegljus".

"Fegljus" - dödsförebud"

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv.

Då man får se ett ljus, där intet ljus finnes, har man trott, att det skulle vara för "fegda". "Fegda" är att någon skall dö i det huset eller den byn. De där ljussynerna kallar man "fegljus".

Detta var vanligast i norra delen av landet.

*********************************************************************************************************************************************

Nedan till vänster: en bild från Östen & Saras Café. Med på bilden är Sara och barnen Mona-lisa och Börje

Nedan till höger: en bild av "Boerna" som tjänstgjorde som mäss under byggtiden av kraftverket och numera är en bygdegård för Tjärnmyrberget.

*********************************************************************************************************************************************

*******************

Stora fina ögon - en anekdot

En anekdot som berättats av både Per och Gustav.... var om en då, ung flicka som hade "Garbo-ögon" och var medveten om detta och frågade ofta andra att "ha ja inte store, fine yga"? Några retade upp sig på denna fåfänga och vid ett tillfälle svarade en äldre kvinna att, "jag vet en annan som också har stora fina ögon". Men vem é de? Frågade flickan. Jo, "oxen åt Kalle Sköld" svarade den äldre kvinnan belåtet, och tyckte väl att flickan skulle sluta att "malla" sig.

*******************

Här nedan kan du se en video från hemvändardagar i Norråker 2011

Bilderna nedan:

Till Norråker kan du ta dig på olika sätt...

Till nästa flik "Nils Erik & Ruths barn"

Det fanns många barn och ungdomar i Tjärnmyrberget på 1950-60 talet och alla deltog i arbetet på gårdarna

exempelvis med vedhuggning och höbärgning. Höet skulle räfsas ihop och hängas på en "hässja" för att torka. Några veckor senare när höet var torrt skulle det köras in till höskullen i ladugården och trampas ihop. Man hjälptes ofta åt i byn och tog en gård i taget. Det var varmt och jobbigt men ändå lustfyllt och framkallade även lite lek bland ungdomarna. Ibland på helgerna kunde det hända att alla ungdomarna i byn gick tillsammans 3 km ner till Norråker för att ta en fika och kanske köpa lite godis på Hagars Kafé.

På Hagars kafé fanns det även en jukebox där man för en krona kunde spela 5 låtar (EP skivor).

Några år senare när Leander hade köpt en bil, VW bubbla, så blev vi hämtade av Gustav som lånat Leanders bil.

Någon gång blev vi skjutsade av Hasse Gjersvold, som hade sitt föräldrahem i Strömsund, och som gjorde en "avstickare" till Tjärnmyrberget för att lämna av oss där. Det jag minns särskilt var att vägarna ofta var i dåligt skick, det var grusvägar på den tiden, och när vi äntligen kom fram så hörde man de vuxna prata om vägskicket vid olika platser, under första halvtimmen. Vägsträckan var c:a 25 mil.

Sommarvistelser i Tjärnmyrberget på 1950-60 talet

Varje morgon åt vi tätmjölk med flingor eller tunnbröd som hårdnat och bröts i bitar. Tätmjölk är ungefär som långfil som finns att köpa idag, men tätmjölk gjorde man själv. Ursprungligen gnuggades "tätört" i det trätråg som skulle användas, och därefter slog man i ljummen mjölk i tråget och lade en handduk över. 1:a gången behövde tråget stå lite svalt i 2 dagar, sedan hade all mjölk i tråget "tjocknat". När det var lite kvar,(en kopp räcker) i tråget så fyllde man bara på med mjölk och dagen efter var tråget fullt av tjockmjölk, om och om igen.

I vuxen ålder har jag provat att använda en kopp köpt långfil och hällt på vanlig mjölk för att göra på samma sätt. Det tog 2 dagar sedan hade det tjocknat. Det går lättare med mjölk som har hög fetthalt och inte är pastöriserad.

********************

När Ruth inte längre hade egna kor så köpte hon mjölk av Lars-Gustav Lindström (snett ovanför hennes hus) och när jag var där om sommaren, fick jag uppdraget att hämta mjölken vid 17 – tiden med förmaning att gå försiktigt och inte snubbla på några granrötter. Mjölken hämtades i en norsk ”sillbytta” som var vanliga på den tiden, och försiktigheten var nödvändig för att ”kaffegrädden” skulle kunna skummas av. Den flöt upp efter att byttan stått ett tag. Övriga grädden hade Lindströms redan separerat bort för att ex.vis göra smör.